Run baby run.

 

Fontainebleau.

Slottsparken. Varje ledig stund kan tillbringas i denna pärla till park. A la française, förstås, välansat och finkrattat. Knökfullt med japaner som ej räds Paris-syndromet. 

Här tar en park vid där en annan slutar. Gränslös grönska och önskan att förlora sig, promenerandes i duggregnet. I just den här staden. 

Mina partners i parkhäng. Vagnen vet jag inte riktigt varför vi envisas med att ha med oss, men den är fiffig att hänga väskan på, och stoppa ett par festisar i. Ettåringen är oftast någon annanstans.

Detalj. Grinden till slottsparken, främre portarna. 

Aha, minstingen. The usual suspect och ljuset i mitt liv. Just nu driver hon oss till totalt vansinne, men hon är i fasen "jävligt frustrerad över att inte kunna uttrycka sig och forma alla ord hon vill så då skriker hon eller bits istället". 

Långhelg betyder besök på vårt bageri. Hur poppis som helst, och alltid kö. Men det fattar man varför, när man fått sätta tänderna i något lördagsgodis därifrån. 

Storan. Som ska åka till Paris i morgon med sin skolklass. Hur peppad som helst. Vi kan väl sända en tanke till hennes fröken som utan att tveka tar med sig 20 fyraåringar till Paris för att titta på dinousarieskelett? Hjältinna eller kamikaze?

My neverending journey.

Bara detta att vara en individ som har haft ynnesten att flytta från Skönhetens Ö - Korsika - till Kärlekens stad - Paris* - är ju en parameter som gör att man är rätt lyckligt lottad. 

Utgångsläget hade kunnat vara sämre. 

Till exempel att flytta från, inte vet jag, Haparanda till Borlänge?**.

Oh well, nu ska sluta fundera, och jag bygga lite lego***.

* Nåja, strax söder om, men min stad är det ju knappt nån som känner till. 

** Inget ont om dessa städer, men inte skulle jag väl vilja bo där? Over my dead body.

*** Ingen terapimetod för förvirrade broken hearted, bara det att jag är mamma till 4-åring.

Varför skulle annars våren tveka?

Pingst idag. Osäker på om detta ska firas på något sätt, annat än att vara ledig? 

Ska ta med mina små ut i våren, även om den tvekar, tvekar. 

Inget barfota än, men naturen är helande för stora och små. 

Känner mig lite trasig. Lite ledsen. Det är mycket som är oändligt bra, men en del som är jobbigt. 

Har lärt mig att the power of decision över våra liv, ligger hos oss själva. 

Och i och med det, ansvaret. 

Det är ett stort ansvar, och tungt. 

Och underbart. 

Lite som livet självt. 

Äsch. Det bästa för att känna sig hel och lycklig och varm: Gå ut i skogen och leka med barnen. Samla kottar och lyssna på träden. 

Jag låter ju helt knäpp, men alltså, så är det. Kanske norrlänningen i mig som talar? Haha. 

Lördagsmys.

Äsch, vi lyxade med lite snabbköpsgâslever i soffan. Zapping galore mellan ESC och The Voice. Vill nu klippa hâret som Jennifer. Page med lugg. Vill ha. Hur snygg är hon?

Miam. Som förrätt. Till huvudrätt hade Sockergrynet gjort pizza. Oreganopizza, se nedan. 

En liten del av donnan som förvägrar oss många värdefulla timmars sömn varje natt. Varför har jag inte fått barn som sover vid tillfälle? Jag skulle vara en mycket bättre och snyggare person med mer sömn. 

Har börjat ta detta på allvar. Ser förmodligen totalt galen ut när jag försöker mig på alla positioner. Klarar okej huvudstående, men kan ej ha handflatorna i marken och raka ben samtidigt. 

Pring enizzan. En tredjedel var täckt av ett centimetertjockt lager oregano (lämna ej en fyraåring ensam med kryddburkarna). En tredjedel hade ingen oregano - Veras - och en tredjedel var en kompromiss. 

Och där sitter hon och kniper med tårna och ser oskyldig ut. Trots att hon ganska ofta är skyldig till det mesta som händer här. Till exempel tar ut alla skivor ur fodralen, all tandkräm ut tuben och allt badvatten ur badkaret. 

Och hon den stora, som kan skriva alla siffor och bokstäver nu, och som skriver skriver skriver. Hundra blad om dagen. Bokstäver i rader, för det lär de sig på skolan.